I och med den förordning om storskiften i Finland som trädde i kraft 1747 började under 1750- och 1760-talet de ägor som fanns i Österbotten att kartläggas och skiftas. Arbetet gjordes först för odlingsmark och skiftningen utfördes så att åkrarna fanns i nära anslutning till tomten. Några år senare skiftades ängarna och i slutet av 1770-talet även skogen och våtmarker. Åker- och ängsområdena i byn skiftades med oregelbundna former men ängarna utanför byarna samt skogen och tillandningarna skiftades i långa, smala tegar enligt det gamla solskiftets principer. Råerna utstakades efter varje skifte men själva rösläggningen blev många gånger ogjord. Ofta saknades också fastställelsebevis vilket innebar att det kunde vara svårt att veta om de skiftningarna blivit fastställda eller inte.

Den 1 maj 1750 förordnade landshövding Gust. Abr. Piper extraordinarielantmätare Jonas Cajanus att förrätta storskiftet i Sundom och Munsmo. Åren 1754-1755 utförde Cajanus mätningar över Sundom, samt uppgjorde sannolikt ett skattläggningsförslag.  Under denna tid skiftades han även åkrarna och ängarna strax där efter. Delningsbokskonceptet är bristfälligt dokumenterat men det går att fastställa att åkrarna indelades i 4 klasser och ängarna i 3 och den gjordes för 26 hemmansnumror. Skiftesgrunden framgår ej, men sannolikt baserades den på hävd och gamla mantal.

Skogen i Sundom skiftades åren 1769 och 1770 av lantmätaren Zach. Brander.  Cajanus karta granskades och några kärr lades till. Omkretsrån mot Malax på Söderfjärdstillandningarna hade fastställts av häradsrätten år 1768 men inte blivit utstakad. Utstakningen gjordes därför i samband med skogsskiftningen. Frånsett några mindre undantag gjordes ingen skild gradering för skogen. I och med skiftesindelningen beslöts att de Övre och Yttre hemmanen skulle åtskiljas. Detta gjordes genom att Yttre byns hemman först fick sina skiften i norra delen baserat på tomternas situation. Med några avvikelser gjordes sedan samma för Övre byns hemman.

Liksom på fastlandet skulle varje hemman också, enligt mantal, ha del i skärgården. De närmsta holmarna skiftades i samband med skogen men resten av öarna delades in i tre klasser. Alla hemman skulle få ett större och ett mindre skär och det togs även hänvisning till olika förmåner som exempelvis möjlighet till hägnad och bete. Till större skär räknades Granön, Byön, rönnskär, Storören och Storgrundet, Rörören, Södön och Malskäret, Österön, Penicar, Stor-Utterön, Lill-Utterön, Säckskär och Svartön. Lappholmsskatan lämnades som samfälld, eftersom den skulle tjäna som torkningsplats för hö som bärgades i Söderfjärden.   

Det skattläggningsförslag som fanns från skiftningen av åkrar och ängar var sannolikt för lågt och hade troligen inte fastställts eftersom det under skiftningen av skogen framkom en ny skattläggning där mantalen blivit något större.

Den 17.12.1770 beslöt ägodelningsrätten i Vasa stad att tillandningar och bottnar skulle skiftas, ifall intressenterna kunde enas om uppdelningen. Under denna sämjodelning gjordes dock inga skiftesindelningar enligt mantal för tillandningarna eftersom de uppkomna skiften från tillandningarna var så små och utspridda. I stället beslöts att strandägarna fick bärga fräken och starr medan rör och säv tillhörde tillandningarna.

År 1779 delade Zach. Brander tillandningarna samt en del ännu oskiftade mossar och bottnar.Bottnarna indelades i två klasser där 1 klass ansågs lika som den dubbla mängden 2 klass. Mossarna hade samma värde som 1 klass bottnar. Fisket i bottnarna förblev samfällt, men ägaren av växtligheten hade rätt att på egen bekostnad torrlägga dem. Därtill beslöts att varje hemman om möjligt skulle få sitt tillandningsskifte på Söderfjärden i anslutning till sitt tidigare skifte, samt att strändernas skulle såvitt möjligt delas enligt mantal.

Bland annat på grund av att rösen saknades, att skogsråerna vuxit igen, att skiftena förrättats på olika tider samt till följd av bristfälliga klyvningar, uppstod snart efter storskiftet stor oklarhet angående äganderätterna. Detta kan styrkas av ett flertal komplicerade rågångar och tvisteärenden som förekom i början 1800-talet.

Källa: Lantmäteriingenjör Sigfrid Appelberg skrivet år 1917. Återberättat på sid 29-34 i Murmursunds Allehandas sommarnummer år 1963.

1848 års förordning gällande komplettering och reglering av storskiften innebar att det blev aktuellt att fullfölja storskiftet. Storskifteskompletteringen gjordes för att reda upp igenvuxna rösen och icke fastställda skiften. Dessutom förekom det ställvis mångskifte samt att kartorna ofta var bristfälliga, otydliga eller rent av försvunna. Storskifteskompletteringen innebar också att samfällda marker och tillandningar förrättades.  Trots viss motsättning förordnade guvernören år 1850 J.A. Holm att komplettera storskiftet i Sundom. Åren 1851-1857 utstakade Holm råerna och år 1864 hade han även märkt ut dem med rösen.

Förrättningsprotokollet hade dock brister, bland annat framkom inget och besvärsmöjligheter, vilket försatte förrättningen i vila fram tills att Barcker (förnamn och titel saknas) övertog förordnandet år 1875. Barcker undersökte Holms rågångskarta och meddelade under ett möte 1876 att kartan inte överensstämde samt att råerna var igenvuxna. Då även den gamla storskifteskartan var svår att tyda, beslöts vid sammanträdet att hävd av mark på de ställen där oklarheter förekommer blir avgörande. Stränderna och skären skulle också läggas till i storskifteskartan. Inga besvär kom in för regleringen och i februari 1880 kunde häradsrätten i Malax, Pörtom, och Solf socknars tingslag fastställa rågången. Rösläggningen avslutades den 22 juli 1880.

Åren 1896-1897 skiftades också soldatåkrarna av lantmätaren Kaarlo Lönnbohm och skiftet fastställdes av häradsrätten den 1 september 1898. Dessutom pålade Lönnbohm under denna tid ut tillandningarna vid Kråknäset, Höglandsviken och Tjärudalsbacken.

Källa: Lantmäteriingenjör Sigfrid Appelberg skrivet år 1917. Återberättat på sid 34-35 i Murmursunds Allehandas sommarnummer år 1963.